Månadens ras - juni 2008

Bedlingtonterrier

Juni månads ras är Bedlingtonterriern - här presenterad av Karin Johansson

I början av 1800-talet flyttade metallarbetare från Staffordshire i England till trakterna norr om Newcastle. De förde med sig hundar av lurcher-typ, vilka användes till allt från kaninjakt till hundhetsning. Dessa korsades med gamla, strävhåriga kortbenta terriers och rothburyterriern tog form. Från denna har såväl dandie-dinmont som bedlingtonterrier utvecklats. Rasen användes som vakthund och skadedjursbekämpare, till all slags jakt, hundhetsning och kapplöpning. Den första bedlington terriern föddes 1825 och rasen fanns med på utställning första gången 1871, då två kullsyskon ställdes ut. Den ena som bedlingtonterrier och den andra som dandie dinmont terrier. Vid sekelskiftet korsades troligen whippet in i rasen vilket förändrade bedlingtonterrierns utseende och temperament.

Bedlingtonterriern blev populär i befälskretsar i Stockholm, men spred sig sedan bland landets tandläkare, då en sådan köpt en hund. Trots att rasen har funnits i Sverige i över 100 år (första hunden kom 1906) finns det bara knappt 400 hundar i hela riket. Det är svårt att veta varför rasen inte blivit större i Sverige, men kanske är det så att folk tycker att den ser lite konstig ut med sin annorlunda klippning och att man måste lära känna en bedlington för att till fullo uppskatta den. Men som de flesta säger - "en gång bedlingtonägare - alltid bedlingtonägare".

En bedlington gillar att röra på sig och då gärna i full galopp över ett fält. Trots detta är det ingen motionskrävande hund, utan en "bedlis" gillar lika mycket att ligga på sofflocket eller i mattes/husses knä som att gå en fjällvandring. Mankhöjden ligger mellan 39-41 cm och vikten är ungefär 8-10 kg. Rasen är graciös, snabb och vig och passar utmärkt till de allra flesta hundsporter. Många ungdomar/tonåringar har en bedlingtonterrier som sin första hund. En fördel är att bedlisen trivs lika bra i storstadens lägenhet som på landets gård.

Den enda eventuella nackdel man kan höra att bedlisägare och uppfödare tar upp är att det krävs en del pälsvård. En bedlis ska klippas, badas, fönas och borstas med regelbundenhet, och om man inte gör det blir pälsen snart tovig och misskött, och det är ingen vacker syn. Om man gillar pälsvård är dock detta inget problem! Fördelen är att du får en tålmodig och extremt hanteringsvan hund. Nästa gång du är på utställning ska du gå till bedlingtonringen och du kommer att häpna över hur tyst och stilla det är. Det enda man hör är saxarna som vant sveper över de blickstilla hundarna.

Det finns fyra olika färger: blå eller sandfärgad (vilka är de vanligaste), samt leverfärgad eller "blue and tan", dvs blå med bruna tecken. När hunden är cirka 1 år blir den vit, men man kan se på pälsens grund samt ögon- och nosfärg vilken färgtillhörighet hunden har. Pälsen är som silke att känna på och väldigt uppskattad bland alla barn, vilka bedlingtonterriern är extra förtjust i. Bedlisen har ett speciellt utseende, där särskilt hättan på huvudet brukar väcka uppmärksamhet. Den har ett syfte, och är inte bara där för att det ser tufft ut. Från början då rasen användes till jakt fungerade hunden bland annat som grythund, och pälsen på huvudet samt tofsarna på öronen är avsedda som skydd för hunden mot det inträngda djuret i grytet.